Den 1 juni 2007 fylldes gatorna i kuststaden Xiamen av tusentals demonstrerande människor. Upp till 20 000 av stadens invånare gick ut på gatorna och skanderade slagord mot det planerade bygget av en kemikaliefabrik. Fabriken som planerades av det Taiwanesiska Xianglu Group skulle producera kemikalien Paraxylene (PX), varför protesterna i media snart kom att kallas PX-protesterna.

Bakgrund
De centrala delarna av staden Xiamen ligger på en ö strax utanför kusten i den södra delen av Fujianprovinsen. Staden är känd i Kina som ”den gröna staden” med kilometerlånga sandstränder och omfattande planteringar och parker. Ön är förbunden med fastlandet genom två broar. Den norra av dem går till den relativt nybyggda statsdelen Jimei, den södra går till industriområdet Haicang. Det var här i Haicang som Taiwanesiska Xianglu Group tillsammans med lokalregeringen i Xiamen hade långt gångna planer på att etablera en Paraxylene fabrik. Industriområdet Haicang hyser sedan tidigare kemisk industri, varav en av fabrikerna redan ägs av just Xianglu Group. Tanken på ytterligare en kemikaliefabrik med hälsofarliga ämnen alldeles in på knuten var dock mer än Xiamenborna tänkte acceptera.

Händelseförlopp
Dagarna innan den 1 juni började det cirkulera e-mails och textmeddelanden mellan Xiamenborna. I ett e-mail som nådde 32 åriga Ye Zi (fingerat namn) beskrev en av hennes vänner det som att bygget av PX-fabriken, "would be like dropping an atomic bomb on Xiamen Island; it would mean that in the future, the people of Xiamen would live in the shadow of leukemia and deformed children. " Misstänksam mot det sensationsliknande budskapet läste hon på om ämnen Paraxylene på nätet och fann att det inte var fullt så verklighetsfrämmande som det först verkat. Dagarna efter fick hon ett SMS där hon ombads att inte sitta hemma utan ta på sig ett gult band och gå ut på gatan den 1 juni, vilket hon också gjorde.
Ye Zis upplevelse  är bara ett exempel på vad som skedde under upptakten inför den 1 juni. Tusentals Xiamenbor kände att något stort var på gång, de ville inte stillatigande acceptera att deras hem skulle bli granne med en potentiell hälsokatastrof.
Den 1 juni letade sig ca 10 000 Xiamenbor ut på gatorna, den efterföljande dagen ungefär hälften så många. De bar paroller med budskap som Anti-PX och skanderade slagord. De lokala myndigheterna kallade protesterna för olagliga och uppmanade människor att stanna hemma. Ordförande för den lokala folkkongressens stående utskott, Du Mingcong, utryckte oro för ”att demonstrera i så varmt väder kunde vara skadligt för deltagarnas mentala och fysiska hälsa”. Förutom en del knuffande mellan demonstranter och poliser vid avspärrningarna gick demonstrationerna fredligt till. Den 2 juni, dag två,  spärrades flera gator av runt lokalregerings byggnader vid Hubin north road. Omfattande skyfall bidrog till att avtog. 

Genomslag
Demonstrationerna i Xiamen fick ett medialt genomslag som förvånade de flesta, förmodligen också Xiamenborna själva. Protesterna uppmärksammades över hela Kina såväl som internationellt. Hur kom det sig då att demonstrationerna i Xiamen fick så mycket större genomslag än de tiotusentals emellanåt våldsamma protester som sker varje år i Kina?
Hemligheten var demonstranternas användande av den nya informationsteknologin. Under marscherna i Xiamen deltog ett flertal lokala amatörreportrar som skickade liverapporter och bilder med hjälp av sina mobiltelefoner till vänner i Guangzhou och andra håll i landet. Dessa personer publicerade sedan rapporterna på bloggar och forum på Internet, där de sedan lästes av ett mycket stort antal människor. Den aktiva Internetcensuren i Kina stängde snabbt ner sådana sidor en efter en, men de kunde omöjligt hålla jämna steg med bloggskribenterna som ständigt låg ett steg före och skickade budskapen vidare.

Upptakten
Under 2007 års båda kongresser signerade 105 CPPCC ledamöter en petition om att flytta PX-projektet till annan plats, utanför tätbefolkat område. En av dessa ledamöter var Zhao Yufen, professor i kemi vid Xiamen University och själv Xiamenbo. I en intervju i China Business uttryckte hon,  ”om jag säger PX kanske ni inte förstår, men ni kommer definitivt ihåg explosionen i bensenfabriken i Jilin 2005 som om det vore igår”. Den explosion som Zhao hänvisade till orsakade omfattande skador på miljön år 2005. Den för norra Kina så livsviktiga Songhuafloden förgiftades och lämnade därmed mångmiljonstaden Harbin utan tillgång till dricksvatten för en tid. I petitionen hänvisades just till de säkerhetsmässiga aspekterna och de miljörisker som projektet innebar. Ledamöterna påpekade att enligt internationell standard bör liknande anläggningar inte byggas närmare än 70 kilometer från tätbefolkat område. I Kina är standarden 20 km medan det i det här fallet Xiamen handlade om ynka 7 km.
Zhao försökte göra sig hörd både på lokal nivå och i Beijing men ingen ville lyssna på hennes argument. Den lokala partisekreteraren (högsta hönset) i Xiamen, He Lifeng var själv en stark förespråkare för projektet. Om projektet genomfördes skulle det komma att nära fördubbla stadens totala omsättning. Det ligger inte bara i linje med den nationella politikens satsning på ekonomisk utveckling, det skulle också bli ett viktigt steg på He Lifeng privata karriärstege.
De nationella myndigheterna hade redan godkänt projektet så där var inte mer att diskutera.
I ett brev från He Lifeng som senare kom att citeras i the Oriental Weekly Magazine uppmanade han sina kollegor i lokalregeringen att strunta i kritiken från oppositionen med Zhao i spetsen. De lokala tidningarna och TV-sändningarna började härefter presentera rena propagandanyheter som pekade på de ekonomiska fördelarna med projektet och allt gott det skulle betyda för staden.
Men alla lät sig inte luras. Sakta men säkert började kritiken sippra igenom den glänsande propagandafasaden. En av anledningarna var modiga skribenter som Zhong, mer känd under sitt bloggalias Lian Yue. Han började sprida Zhaos kritik till Xiamenborna via sin blogg. Zhong försörjer sig främst som frilansande journalist. Hans fria anställningsform gjorde honom mindre känslig för påtryckningar från propagandaministeriet. Hans kollegor däremot som var anställda på de lokala tidningarna och radio- och TV-stationerna hade riskerat att förlora sina anställningar och framtida jobbmöjligheter om de hade publicerat kritik mot projektet. Zhong och andra onlineskribenters artiklar fick journalister från de rikstäckande tidningarna att komma till Xiamen. De lokala tidningarna, hårt ansatta av propagandaministeriet kallade de utsocknes journalisternas arbete för ”gul journalistik” som skadade Xiamens intressen. När Zhaos petition kom att publiceras i flera inflytelserika tidningar som China Business, China Metropolis Daily och China Youth Daily utlöste det häftiga reaktioner bland Xiamenborna. Det var också nu som SMS-kampanjen började ta fart på riktigt. Xiamenborna bestämde sig för att beslutet som fattats ovanför deras huvuden inte skulle få verksställas utan kamp.
Samtidigt började också Beijing och Fuzhou – provinshuvudstad och säte för provinsialregeringen i Fujian – få upp ögonen för vad som höll på att ske. President Hu Jintao var vid den här tiden på väg till Tyskland för att delta i ett möte som bland annat skulle diskutera den föga smickrande bilden av Kina som miljöbov. En ny pinsam miljöskandal på halsen var det sista han behövde. Den 29 maj reste han och hans delegation till Fuzhou för att se över den miljöstudie som genomfördes 2005. Nu erkände också den lokala partiledningen att bostäder uppförts i närheten av den planerade fabriken efter det att miljöplanen godkänts. Presidenten beslutade att dagen efter besöka platsen för det planera bygget. ”Det kan ju inte skada att ta en andra titt”, som det hette. Det som i ett tidigare skedde kanske hade kunnat avstyra protesterna kom nu för sent. Xiamenborna hade förlorat förtroendet för myndigheterna. En andra översyn skulle säkerligen komma till samma slutsats som den första, var en vanlig åsikt. Den 1 juni inleddes protesterna.

Resultat
Xiamenbornas protester sköt upp projektet tills det att en andra genomgång av miljöstudien genomförts. I december kom beslutet att projektet inte kommer att bli verklighet. En svidande prestigeförlust för partiordförande He Lifeng, men en strålande seger för demokratin och alla modiga människor i Xiamen.